Framtid i Jokkmokks kommun

Jag har varit en sväng med hundarna efter Sveriges längsta skidspår -Inlandsbanan. Det är ju kanon att ha ett sånt skidspår baki knuten och man behöver inte riskera att möta nått tåg. För de kommer inte förrän snön blivit till vatten.
Lite grann funderar jag över Vilhelm Moberg och hans Utvandrarna. Och detta utan att jag gått i väggen av skidåkningen och börjat hallicunera.
Vi fick läsa hans böcker när jag gick i högstadiet. Och likheterna mellan det liv som skildras i hans böcker och Inlandet och Jokkmokk idag är slående. Hur man kämpade och försökte men till slut tvingades man fara iväg.

 

En annan tid och helt andra förutsättningar, men precis samma utfall. Det har egentligen inte hänt något som bryter trenden sen den tid som Vilhelm Moberg beskriver.
Och idag i det moderna Sverige så bedrivs en kraftfull riksdagspolitik som absolut inte vill att inlandet ska leva. Så Vilhelm Moberg och hans litteratur är lika aktuell idag.

 

Och ett öde öde. Inlandsbanan är som alla andra svikna löften.
Då blir det lätt att man tänker på " När guldet blev till sand."

Roland Boman i Framtiden.