Framtid i Jokkmokks kommun

Jag tittar i en gammal Norrlandsbullentin från 1976 som jag hittade i en av mina kartonger häromdan. Och nog är det dagsaktuellt det som skrevs för drygt 35 år sen. Artikeln handlar om att staten och LKAB skulle ta ett samhällsansvar och starta upp gruvbrytning i Kaunisvaara. Man skriver att en gruvbrytning räddar Pajala från en säker avfolkningsdöd. Och om tvångsförflyttningarna skulle fortsätta i samma takt som då skulle kommunen vara tömd på folk om 40 år. Därför kan lite befolkningsstatistik vara bra innan vi fortsätter.

 

År 1976 fanns 9164 inv. i Pajala. Av 20-åringar fanns 74 män och 57 kvinnor. Av 80-åringar fanns 15 män och 19 kvinnor.
År 2011 fanns 6270 inv. i Pajala kommun. Av 20-åringar 34 män och 38 kvinnor. Av 80-åringar 33 män och 34 kvinnor.
Befolkningen har alltså (nu blir det runda tal) minskat med drygt 30%. Antalet 20-åringar har halverats och antalet 80-åringar har fördubblats. Detta har skett under de 35 år som man trott och hoppats på svenska staten. Och svenska staten är varken mer eller mindre våra riksdagsmän. Vem annars. De som hänt i Pajala under dessa år är ju den bistra sanningen att staten, våra riksdagsmän, lagt ned i stort sett alla de arbeten de har haft makten över. I skogen,hos tullen, televerket osv. I stort sett allt. Sossar och moderater, hand i hand i riksdagen.
Och det märkliga är att Pajala inte är unikt. Det hade lika gärna kunna vara Jokkmokk eller varje mindre inlandskommun där staten har dominerat näringslivet. Man har ätit upp äpplet och lämnat skrutten kvar. Under denna 35-årsperiod så har det varit både röda och blå regeringar som styrt Sverige. Och det har varit samma avfolkning och utarmning oavsett. Och ni som vet. Säg någon av de norrbottningar som har passerat riksdagen under denna tid som gjort något som vi märker av i positiv riktning. Jag kan ha missat någon.
Nå, vad hände då i Pajala. Blev det folktomt. Ja hade staten och våra riksdagsmän fått lite mer tid på sig så hade de nog fixat det.
Men nu kom ju ett utländskt gruvbolag in i bilden. Och helt plötsligt blir kanske bilden av det döende Pajala en annan. Men det återstår att se. Men lite grann visar det att det Norrbotten gjort sig känd för, att låta stora statliga företag styra och ställa inte alltid är rätt sätt för utveckling. Och det är kanske därför Norrbotten hela tiden tappar befolkning, trots jättevinsterna i de statliga företagen. För vinsterna går ju nästan uteslutande till investeringar i Stockholm och skapar arbetstillfällen där. Så är det ju i Sverige, oavsett vem som styr. Det är givetvis bra att LKAB kan investera idag för att säkra den framtida gruvbrytningen, men samtidigt som man lite så där kan konstatera att hade de sluppit betala mångmiljardbelopp i avkastning till statskassan under några år så hade de utan vidare kunnat bygga dubbelspår till Narvik och flytta Kiruna och Malmberget av egen kraft om nu någon visste vars de skulle flytta Kiruna. Men det är ju en annan fråga.
I samma nummer av Norrlandsbulletinen från 1976 finns en intressant artikel om jobb och arbetsförmedlingen. Där beskrivs vad man möts av på AF i Gällivare 1976. Och vad tror ni dom sa. Jo dom sa "Det finns inga jobb men ni kan få gå en kurs eller flytta söderut för där finns jobb." Nu är det ju helt andra tider i Gällivare och några andra gruvkommuner. Men de som någon gång har passerat AF kan ju lätt känna igen sig. Och i Jokkmokk så har vi ju idag ett alternativ till att fara söderut. Vi kan fara norröver. Men nog är de lätträknade de jobben som inte har anknytning till kommunen och den offentliga sektorn som AF i Jokkmokk kan förmedla. Och så har det ju sett ut hos oss i 35 år också, medans vi stillatigande har sett hur staten och riksdagsmännen ätit sig mätta och sen spottat ut resterna åt oss.
Artikeln om AF i Gällivare gjordes då 1976 av ordförande i elevrådet vid AMU-centret i Gällivare. Ulla Lyttkens.

För några veckor sedan var ett intressant seminarium om gruvor och hanteringen runtikring här i Jokkmokk. Det var kanske inte så mycket nytt under solen, men några korn kommer ju alltid fram.
Från länsstyrelsens(LS) representant fick vi information om hur de hanterar det de är ålagda. Det var mestadels tillståndshantering och liknande. Lite kul var det att länsstyrelsen uppfattar det som om dom företräder allmänhetens intresse. Dom flesta har väl trott att de egentligen är statens företrädare. Och en viss skillnad är det nog. Men en kort sammanfattning av LS kan nog vara att det går sin gilla gång. De kan begära in uppgifter och ibland fördröja etableringar, men verkligheten är nog att ju större investeringar desto mindre risk att något stoppas. Och så har det mestadels varit över tid.

Bergmästaren(BM) fanns också på plats och redogjorde för sin roll i gruvhanteringen.BM och Bergsstaten har funnits sedan 1647. Det är alltså en mycket gammal instution. Deras uppgift är att handlägga och besluta i ärenden som rör prospektering och mineralutvinning enligt minerallagen från 1991.
Några intressanta saker diskuterades och redovisades. En sak som det går att höja på ögonbrynet åt är att det finns så få aktiva gruvor i Sverige. Om jag uppfattade BM rätt så är det kring tjugo gruvor igång runtom landet. Och många av de som nu undersöks för igångsättning är gamla gruvor som kanske startas om. Huvuddelen finns i Norrbotten, Västerbotten och Bergslagen.Själv har jag trott att det var betydligt många fler. Men BM tyckte också att prospekteringen på Nordkalotten var eftersatt, så det kan kanske innebära att vi får se en ökad prospektering framöver.
Ett annat intressant svar BM gav var på frågan om de nekat någon att starta upp en gruva av någon anledning. Och i modern tid så har det inte hänt. Så det kan kanske tolkas som ett besked. Däremot så tyckte BM att det var optimistiskt att tro att en gruva ska hinna börja producera redan till år 2017 i Jokkmokk. Några år till lät det som allt runtom med tillstånd mm tar.
Med var också en professor Ulf Wiberg(UW) från Umeå Universitet. Han har arbetat med utredningar åt,med och kring gruvbranchen sen 1970-talet. Han pratade en hel del om infrastruktur- bostäder, vägar,skolor- sånt som kommunerna är tvungna att stå för vid större etableringar. UW menade att det lika gärna kan ställas krav på ett gruvbolag att bygga bostäder, inte bara kommunen. Och det är en intressant aspekt. Så var det ju en gång här. Både Vattenfall och gamla Domänverket hade eget fastighetsbestånd när de ännu hade ett ansvar för samhällena här och inte bara sin och statens plånbok. UW pratade också om vikten för kommunen att ha ett brett nätverk för att bearbeta de frågor som läggs på det offentliga vid en gruvetablering som som nu kanske väntar Jokkmokk. Och där hade han en intressant fundering. Han föreslog att man skulle vända sig mot Europa och EU för att knyta kontakter mot näringslivet, politiken, tjänstemän. Och det är nog en klok tanke.Att gå utanför Sverige.

Men en sammanfattning av gruvresonemanget blir nog att det finns inget i svensk lagstiftning som idag med vad vi vet, kan stoppa en gruvetablering i Jokkmokks kommun. Däremot kan den förskjutas några år framåt i tiden.
Det som är till stor del är den avgörande frågan för en gruvbrytning är ekonomin. Ekonomin hos gruvföretaget, världsekonomin, malmpriserna och efterfrågan. Och svaret lär vi få inom en snar framtid.

Roland Boman för Framtiden