1964 såg framtiden ljus ut för vår kommun. Det fanns ungar överallt och det fanns skolor på många ställen. Staten ägde Jokkmokks kommun via Vattenfall och Domänverket. Det lovades evinnerligt liv och en ständig utveckling.
Idag vet vi vad de löftena var värd. Nu är inte bara skolor nedlagda. Till och med byarna är nedlagda.
Och staten-våra riksdagsmän och kvinnor- säger att den utvecklingen ska fortgå. Oavsett om de är sossar eller moderater.
Jag hörde den gode statsministern i TV häromdagen. Där påpekade han att Norrbotten har högre tillväxt än Mälardalen utanför Stockholm stad. Det han tyvärr inte fattar är att utfallet av tillväxten inte stannar här utan skickas ograverat till Stockholm och håller igång näringslivet där.
Precis som det alltid har gjort, även globalt. Koloniernas rikedomar har tidigare aldrig tillåtits utveckla kolonierna. Kolonialmakterna har alltid snott allt. Afrika, Asien, Sydamerika och Jokkmokk. Nu börjar den koloniala eran vara över i Afrika, Asien, Sydamerika och en ny tid kommer.
I Jokkmokk så äger fortfarande Svenska staten och riksdagen allt och tillåter ingen utveckling. Folkfördrivningen fortsätter och vi är snart på 1800-talets befolkningssiffror. Unga människor tillåts inte bosätta sig här utan tvingas iväg. Våra naturresurser utnyttjas maximalt och överskottet skickas till Stockholm. Kolonialmakten Sveriges Riksdag snor allt från Jokkmokk.
Afrika, Asien, Sydamerika frigör sig även ekonomiskt och växer i styrka. I Sverige ökar trycket på kolonierna. Producera mer till Staten. Annars stänger vi ned Jokkmokk. Det är dagens budskap från våra riksdagsmän till de unga i Jokkmokk.
Roland Boman fortfarande i Framtiden.
Skoltabellen kommer från Boken Jokkmokk av Lars Rask och Henry Lindberg.
De här politiska partierna fanns i Jokkmokkspolitiken för 50-60år sen.
Två partier har tillkommit i dagens fullmäktige. Framtid i Jokkmokks Kommun och Miljöpartiet. Kommunisterna har bytt namn några gånger och är idag Vänsterpartiet. Några partier har kommit och gått under tiden.
Uppgifterna från boken Jokkmokk av Lars Rask och Henry Lindberg.
I helgen har centerpartiet hållit sin framtidsstämma. Jättelyckliga centerpartister tyckte att allt var toppen och applåderade varandra så att gammelkommunisterna i Moskva skulle bli rödgröna av avund. Nå vad har man då tjatat om under dessa dagar. Det kan vara svårt för en utomstående betraktare att riktigt förstå varför de var så glada. En jättelik fråga verkar vara om de skulle kalla sig liberaler eller inte. Nu ska de visst vara det i alla fall. Centerpartiet- liberalerna. Och vem bryr sig? Men detta är centerpartiets största fråga. Som sagt var. Det sk-ter väl Sveriges väljare högaktningsfullt i. En tid kallades centerpartiet för Åsa-Nissemarxister. Det var i varje fall en roligare benämning.
Men idag börjar centerpartiet vara en folkrörelse utan folk. De människor på landsbygden som tidigare var centerns stöttepelare verkar nu mer och mer bli utstötta av centern. Ett talande beslut som man tog på stämman var det om skatteuttag på lokala naturresurser. Det som vi brukar tala om som någon sorts återbäring för vattenkraft och gruvnäring.
En gång i tiden så var det centerpartifolk som startade vattenkraftssammanslutningen bland kommunerna för att få lite slantar tillbaks av de stora pengar som flyter ut till Stockholm. Idag är centerpartiet det parti som hårdast driver att ingenting ska tillbaks till glesbygden. Nu i helgen tog framtidsstämman det beslutet att Jokkmokks kommun och flera andra inte ska få del av de värden som vattenkraft och framtida gruvor skapar här.
Centerpartiet ser på Jokkmokk och glesbygden som något som man kan suga i sig det gottaste ifrån och sen kan man spotta ut det som inte går att använda. Bilden från det döda Kaitumfallet i Jokkmokks samhälle är centerns idealbild av glesbygden. Det är så centerpartiet-liberalerna arbetar nuförtiden. Men troligtvis var deras framtidsstämma också deras avskedsstämma. För vem behöver centerpartiet-liberalerna efter nästa val?
Från Norrländsk Tidskrift 1963. Så nära i tid men ändock i mycket en helt annan värld.
Det här är en artikel från Norrländsk Tidskrift 1963. Det är en del av vår historia. Så nära i tid men ändå i mångt en helt annan värld.
Jag har varit en sväng med hundarna efter Sveriges längsta skidspår -Inlandsbanan. Det är ju kanon att ha ett sånt skidspår baki knuten och man behöver inte riskera att möta nått tåg. För de kommer inte förrän snön blivit till vatten.
Lite grann funderar jag över Vilhelm Moberg och hans Utvandrarna. Och detta utan att jag gått i väggen av skidåkningen och börjat hallicunera.
Vi fick läsa hans böcker när jag gick i högstadiet. Och likheterna mellan det liv som skildras i hans böcker och Inlandet och Jokkmokk idag är slående. Hur man kämpade och försökte men till slut tvingades man fara iväg.
En annan tid och helt andra förutsättningar, men precis samma utfall. Det har egentligen inte hänt något som bryter trenden sen den tid som Vilhelm Moberg beskriver.
Och idag i det moderna Sverige så bedrivs en kraftfull riksdagspolitik som absolut inte vill att inlandet ska leva. Så Vilhelm Moberg och hans litteratur är lika aktuell idag.
Och ett öde öde. Inlandsbanan är som alla andra svikna löften.
Då blir det lätt att man tänker på " När guldet blev till sand."
Roland Boman i Framtiden.
Jag var en sväng till Murjek och jobbade i veckan.
Jag vet inte om ni som varit där har tänkt på hur många vackra och speciella hus som finns i byn. Byggnaderna visar också på byns historia och de olika tidsepokerna. Stationshuset och järnvägsepoken, seminariebyggnaden, skogsarbetarna och tiden med försvarsarbetena och bergrummen.Den mesta verksamheten var statligt styrd. Allt har påverkat och skapat en härlig mix av byggnadsstilar i Murjek.
Det har också funnits mycket folk i byn. När jag gick i grundskolan I Vuollerim så kom en busslast med ungar för att gå högstadiet. 1960 bodde ca 460 personer i Murjek med omnejd. 2010 fanns ca 50 personer i Murjek.
Ungefär 10% av befolkningen som fanns 1960.
Samtidigt som skogsbolagen (SCA och Svea Skog) fortsätter att köra ut virke för miljarder från Murjeks timmerterminal har befolkningen minskat med 90%. Och ingen ska anklaga dessa skogsbolag för att delta i någon sorts utvecklingsarbete på orten.
Men visst är det märkligt att det i Sveriges riksdag har beslutats att småbyarna ska bort. För hade riksdagspartierna haft ambitionen att glesbygden ska få finnas då hade den blomstrat också.
Men det finns fortfarande hopp. Som i Murjek där föreningar och frivilliga likt en motståndsrörelse håller igång samhällsservicen trots att statsmakten vill tvinga bort dom.
Tänk på det när ni ser riksdagsmännen nästa gång. Och nästa gång är om ett och ett halvt år. Veckorna innan riksdagsvalet. Då kommer dom i svärmar som svidona om hösten. Och öronen på oss blir lika varma av deras ljug som när svidona biter oss.
Men Murjek är fint!
Roland Boman i Framtiden
