Framtid i Jokkmokks kommun

När jag läser vad de till Jokkmokk inbjudna ockupanterna skriver så dyker många tankar fram. Det är inte bara en ockupation mot Kallakgruvan, utan mot alla gruvor och allt som ingår i det sätt vi lever på. Det är mot globaliseringen. Det är mot regeringen.

 

Ockupanter, oavsett om de är beväpnade med vapen eller ord drivs av en tro att deras världsbild är den som alla andra ska omfattas av och styras av.

 

De kommer som tjuvar om natten och ockuperar, inte alltför sällan efter inbjudan av någon liten lokal grupp som också vill styra och ta över människors tankar och sinnen. Och de lämnar ingen öppning till diskussion eller argumentation om hur framtiden ska se ut.

 

Ockupanterna oavsett beväpning, gör klart att deras ord är lag. Det finns inget annat sätt. Och i Jokkmokk så förmedlas och samordnas ockupanternas ord, tankar och handlingar av kommunalt förtroendevalda i ett parti som delar deras värderingar.

 

Och eftersom dessa ockupanter inte tillåter någon diskussion, utan vill ha konfrontation, våld och polisingripanden så har de också ockuperat Jokkmokksbornas själ och sinnen som ingen annan någonsin gjort.

 

För dessa ockupanter och nya kolonialister tar ifrån Jokkmokksborna rätten till det som gett oss det öppna samhälle som vi är. Rätten att själva diskutera och förhandla.

 

Tidigast år 2020 kan en gruva stå klar. År 2020 är vi 4500 innevånare, 500 färre än idag enligt en prognos som socialnämnden har gjort. Och av dom 500 färre vi är om 5 år mot för idag, så är 75% av dessa yngre människor som tvångsförflyttas av arbetsmarknadsskäl.

 

Jokkmokksborna har alltid varit tvungna att förhandla om allt för att få bo kvar här. Vi har aldrig fått något gratis.

 

Låt oss hoppas att ockupanterna inte drar in oss i intoleransens mörker och låt oss hoppas att vi får tillbaka rätten att vara med i en öppen diskussion om framtiden.

Roland Boman i Framtiden.

Mannen på bilden är ingen ockupant. Det är en Jokkmokksbo med månghundraåriga rötter i vår kommun. Han tvångsförflyttades för snart 40 år sen av arbetsmarknadsskäl. Det som fortfarande väntar 75% av våra unga. Men kallar det ändå att komma hem när han kommer hit.